Dessa himlar kring oss städs

Utanför kyrkan står gästerna och väntar på att inträda i Guds hus. De är ett fyrtiotal; Hannes släktingar och vänner, de samtalar alla ivrigt, några människor från byn som farmor har bjudit, de är högtidsklädda och allvarsamma, männen i svarta kostymer och kvinnorna i blommiga tvådelade klänningar. Farmor är där, Helena förstås och mamman, blekare än någonsin. Pastorn är inne i kyrkan, kanske ber han. Katarina och Hannes står vid bortre kyrkfarstun och väntar. Hannes brinner, hans kinder blossar, han är inte förvånad om han dog just i den sekunden, så stor är hans kärlek att den närmar sig döden. Var går gränsen? Katarina är inte röd, hon har delat luft och liv med Hannes men just i denna stund är hennes ansikte lika vitt som moderns och klänningen. Och alla väntar, för pappan saknas än.
Klockornas pendelrörelse är satt igång, av och an svänger de väldiga mässings- och järnblommorna och ljuset sprider sig över nejden som det gjort i hundratals år, människorna börjar söka sig inåt, dörrarna öppnas och då, då kommer pappan. En taxibil stannar i en slirande inbromsning, ett ögonblicks stillhet och så två människor som stiger ut och närmar sig kyrkan. En svagt raglande man och en vacker kvinna i päls och svarta nätstrumpor. Taxin rivstartar och försvinner. Helena börjar springa ner mot de två människorna för att, göra vad? Hindra dem från att komma, köra iväg dem? Helena tänker inte, hon springer för livet, för Katarina, men hon förlorar. För mamman går också paret till mötes, nej hon springer i likhet med dottern. Hon springer, springer allt hårdare och någonstans ifrån uppenbarar sig en kniv i hennes hand, hon når mannen och stöter och stöter och stöter. Mannens ansikte vrides i en grimas och han sjunker ihop, han sjunker med blodet strömmande. Den främmande pälsklädda kvinnan är redan långt borta och mördarens blekhet är inte längre absolut.