Huliganen

När länsman svängde sin cykel från landsvägen in på den väg som förde till sjukhuset, lämnade pigorna sina platser vid fönstret och i detsamma visste hela sjukhuset vad det var som förestod - de blåvita sköterskorna visste det, den dövstumma vedkarlen visste det och inom ett ögonblick visste det också alla de sjuka, som låg utsträckta i sina vita bäddar. Slutligen fick också läkaren höra det av ställföreträdande översköterskan. Han hade just lämnat operationssalen och drog på sig sin trånga överrock för att skynda till sin privata mottagning. En liten svordom undslapp honom, ty länsmans ankomst betydde förhör, läkarintyg och skriftliga utlåtanden, med ett ord sagt den mest förargliga tidsförlust.

Under det länsman steg in i tamburen, hälsade och framförde sitt ärende, upphörde doktorn inte att försöka tränga in armarna i de trånga rockärmarna och lyckades slutligen med en häftig knyck få rocken att sitta som den skulle.

Den unga länsmannens ansikte hade antagit ett uttryck av allvar och officiell ansvarskänsla, men doktorn sökte endast demonstrativt efter sin käpp. Innan länsman hade hunnit komma fram med sin anhållan hade sköterskan emellertid hittat käppen och räckte den hastigt åt doktorn. I det denne tog emot käppen sade han:
- Inte sant, fröken, vår huligan n:o 1 kan ännu inte på några villkor förhöras?