Österlandsfärden

Den hemlighetsfulla sammanslutningen är verkligen mycket hemlighestfull, så hemlighetsfull att deltagarna själva aldrig får riktigt klart för sig vart de är på väg eller hur långt de har kvar, inte heller kan de ha en uppfattning om hur många som anslutit sig, de vet inte ens om den som tycks vara ledare verkligen är det. Ändå är det viktigt för dem att fortsätta vandringen, allt görs i hopp om att det finns ett mål värt att sträva mot.

Hesse var själv noga med att berättelsens gåtfullhet är avsiktlig, det förklarade han i ett brev till en kollega. Han menade att symboliken i romanen kommer att nå fram till läsaren utan att den behöver förklaras. Det handlar bara om att öppna sina sinnen, ta emot bilderna och sluka deras mening, vad de nu kan bjuda på av likheter med livet. Effekten kommer att inställa sig omedvetet.När boken skrevs var Hesse nykär.

Efter två urspårade äktenskap hade han funnit kvinnan som skulle bli hans kärlekspartner för resten av livet, Nino Dolbin. Hon var konsthistoriker, expert på antiken, forskare, föreläsare, allmänkulturellt intresserad och intellektuell på Hesses vis. De gifte sig 1931, samma år som Österlandsfärden skrevs klar, och flyttade till den pampiga villa som döptes till Casa Hesse i Montagnola i Schweiz, med hänförande utsikt över Alperna.
Mot öster, mot ljusets hemland och själens hemort går vandringen, en vallfärd genom rum och tid. Bådu nu levande och människor i det förflutna deltar, både diktare och deras diktade gestalter, sammansvurna i en hemlighetsfull orden. Tätt sluter sig magin omkring dem under skimrande dagar då världen är ett paradis, med blommor, musik och poesi. När förtrollingen bryts går nästan alla vilse och fastnar i den inrutade vardagsverkligheten, blinda för stjärnan och drömmen som ledde dem i ungdomen. "Men det paradoxala måste ständigt vågas på nytt, det i och för sig omöjliga måste åter och återigen sättas i verket."

(Baksidestext, Aldus/Bonniers 1972)