Den syndiga julgröten

Elsa satt vid fönstret en sensommarkväll. Aftonrodnaden glänste i kyrktornets korns och blänkte i kopparkulan inunder korset. Hon betraktede det och tänkte: Däruppifrån såg man väl långt ut över havet, kanske ända dit bort där far drunknade.

Mor satt vid det andra fönstret. Också hon var försjunken i tankar.

Elsa sade: - Mor, när jag vävt tillräckligt med band och fått pengar för dem, köper vi risgryn och kokar risgrynsgröt. Och så berättar du om far.

Mor log. Varför just risgrynsgröt? Varför just då tala om far?

Det kunde Elsa inte förklara. Det var nu en gång så, att var gång hon tänkte på far, som hon för övrigt knappast mindes, då hon varit helt liten den gången han blev borta, var det som om risgrynsgröt runnit henne i hågen. Och såg hon någongång risgrynsgröt, måste hon tänka på far. Det var som minnet av en dröm man en gång drömt, men inte längre kunde reda upp, att man öst upp risgrynsgröt och far varit närvarande. Det var nästan lustigt.