När jorden kallar

Med en liten silverbeslagen sjöskumspipa mellan tänderna och hårt sammanprässade läppar räknade han sedlar, läggande dem en och en framför sig på bordet. Han måste synbarligen koncentrera alla sina själskrafter på räkningen, ty pannan blossade röd, och svettpärlör sipprade fram.

En yngre man satt nära invid och följde noggrant med Jakob Jakobssons penningräkning. Stundom krusades åskådarens ansikte av smilvågor, då han åsåg den andras ansträngningar. Slutligen sträckte han i sin sysslolöshet fram handen för att taga på bordet en gammal, gulnad skuldsedel.

- Ta-ta-tag den inte, sade Jakob Jakobsson och sträckte ut handen liksom för att hindra det.

- Den här blir väl nu min, när skulden betalas? frågade den yngre mannen, i det han lade papperet på bordet men ännu höll fast i kanten med fingerspetsarna.

- Väntu nu, medan jag räknar, de' däran...

Handen gick bakom örat, och på ansiktet framträdde ett bekymrat, besvärat uttryck.

- Nu blandade jag bort mig igen... Mor! Månne hon finns i stugan?