Pojkflickan

I går hade det inte varit någon välsignad dag för Lisa. Alla hennes tilltag - också de hon inte gjort sig till - hade nått mors öron.

Koskelavärdinnan hade varit och klagat för mor, att pojkarna i går, då de lekt rövare och polis, sprungit över hennes tak som vilda renar och haft sönder stegen. Allt detta var Lisas fel. Det var alltid hon, som stod i spetsen för alla upptåg och var den främsta i att förvilda pojkarna. Lisa var vildare och elakare än den vildaste och elakaste pojke. Som bevis hade Koskelavärdinnan berättat, att Lisa till och med stuckit sylen i ögat på den stackars halvblinde skomakaren Platan, då han lagade Kallinens skor.

- Det är edra egna lögner, hade Lisa svarat, och fått stryk för att hon nu också hade tilltalat en gammal människa på detta sätt.

Hon hade aldrig plågat Platan, även om pojkarna gjort det. Inte ens pojkarna hade stuckit honom i ögonen, utan blott i handen. En pojke hade hållit sylen så att Platan, då han drog en söm, hade stött sin hand mot sylen. Och då pojken gömt sig bak hans rygg trodde Platan att det var den andre pojken, som satt på bänken, som stuckit honom.

Kan vara, medgav Koskelafrun. Men Lisa hade i alla fall varit den elakaste av alla. Hon hade slagit Kalle Puls med ett bollträ i pannan så hårt, att det blivit en blå bula. Som tur var hade pojken inte svimmat eller rent av dött.

Det ena efter det andra hade Koskelavärdinnan haft att förtälja. Mor, som fått höra på allt detta, var utom sig och gråt över alla Lisas tilltag.

- Vad går åt dig Lisa, som inte kan hålla dig till flickorna, utan alltid måste vara i pojkarnas flock. Du är väl flicka du, och inte någon pojke.