Backlén, Marianne

Ofta drömmer jag fortfarande om att skriva dikter, antingen helt korta, men desto djupsinnigare haikudikter, eller långa och associationsrika, komplicerade saker, inspirerade av Joseph Brodsky och Derek Walcott... Det känns svårt att skriva en verkligt bra dikt. Det liksom syns genast om dikten är mindre lyckad. I en roman är det lättare att förlåta vissa svagheter, tror jag. Romanen kan också fungera som en förlängning av dikten, man kan gömma metaforer och annat lyriskt gods i prosatexten.
Det finns läsare och kritiker som anser att mina romaner saknar berättelser. Men i det verkliga livet händer det sällan någonting väldigt dramatiskt, eller så behöver man mycket långa perspektiv för att få syn på berättelsen, dramatiken.
Många romanförfattare anser att de håller på med en och samma roman, skriver om den otaliga gånger. Den osynliga draken från 1980 är för mig "prototypen" till alla mina böcker. Men man inser ju också att varje roman förblir ofullbordad, på samma sätt som den stackars orienteraren (i slutet av romanen) inser att han aldrig kommer att nå fram till målet. Den osynliga draken var också en protest mot den episka romanen, i den allra första versionen framskred kapitlen inte kronologiskt. Romanen skildrar en flickas liv från barn till åldring. Men av helt oförklarliga skäl utelämnade jag medelåldern! Jag är faktiskt ganska arg på mig själv nu när jag själv befinner mig i den "gyllene medelåldern".
Det är intressant med språkliga experiment och medvetna strukturer, men de får inte bli ett slags självändamål. Vid uni fick jag lära mig en hel del om metaforer och liknelser och andra tekniska finesser i den anglosaxiska poesin. Och om paralleller! T.ex. hos William Faulkner och James Baldwin. Jag gillar fortfarande att odla paralleller i min text. I en novell från 1984 gömmer en ung flicka en skadad fågel under en gran, och en dag senare är hon tvungen att lyfta på grenarna, bara för att konstatera att fågeln ligger där död. I en annan novell tvingar en vuxen kvinna sig att lyfta på lakanet, som på sjukhuset har lagts över hennes nyligen avlidne far.
Det intertextuella fascinerar också, att man i sin text hänvisar till och för dialog med andra texter, andras och kanske egna. Romanen Den sista sommaren innehåller dikter som är inspirerade av den tibetanske 1100-tals yogin Milarepa, i några noveller hänvisar jag till Emily Bronte, i På andra sidan Finska viken till en novell av den estniska författaren Lilli Promet, i Karma till den nigerianske Ben Okris roman Den omättliga vägen. Min debutroman Minnet av Michael innehöll annars också en mängd fiffiga allusioner, men till min enorma besvikelse lade just inga läsare eller kritiker märke till dem!
I dag vill jag använda mig av mycket tydliga allusioner, ifall nu sådana behövs. Ofta vill man dock att läsarna ska få läsa någonting mellan raderna, man vill inte vara för tydlig. Idealet är väl att skriva en text som kan vara hur subjektiv som helst, men samtidigt tillgänglig för andra, liksom allmängiltig.
Det är fascinerande att försöka föstå hur ens minne fungerar. Ibland undrar jag om jag är försedd med ett fotografiskt minne, och om det kanske vore bättre att ändå inte komma ihåg så mycket. "Decennierna flimrade förbi, jag har gott minne, trots att närminnet ibland sviker. Jag kan få spännande, synestetiska associationer: en speciell doft av rök kan framkalla ett visuellt minne. Ett ljud, en smak eller ett visst material, som känns bekant att vidröra, ett tyg eller en slät träyta, kan få mig att minnas de mest överraskande ting." (Karma, 2001)
Jag fascineras också av tiden som begrepp, hur vi uppfattar tiden och disponerar den, hur tiden mäts i olika kulturer och religioner, lineärt eller cykliskt. "Varje gång jag hörde kråkornas läten tänkte jag: det är min karma... Jag betraktade min klasskamrats rynkiga ansikte, jag tänkte på det förflutna, på nutiden och på framtiden: så tiden led... Jag grep tag i Yukos hand. Vart var vi på väg - mot det fullkomliga? Eller mot förintelsen?" (Den osynliga draken, 1980)

Texten baserar sig delvis på ett samtal, som ingick i antologin Leva skrivande (1998)
Tycke och smak:

Viktiga konstupplevelser: Tove Janssons Trollvinter, Jack Kerouacs Dharmagänget, James Baldwins Another Country, Keith Jarretts Kölnkonsert, all slags dans (från William Forsythe till buto), all slags musik (jazz, reggae, etno, klassiskt), Bob Dylans 60-tals sånger, de amerikanska abstrakta expressionisterna (speciellt Mark Rothko), filmerna The Piano och Smoke, udda filmer från avlägsna kulturer

Gillar: att vara tillsammans med mina tre barn och se dem växa, årstiderna, att fotografera märkvärdiga detaljer, snusmumrikar, sinne för humor, mångkulturella fester, Fazers mignonägg, feedback från mina läsare, att sitta ensam vid köksbordet och fundera, läsa tidningar på caféer, åka spårvagn, mejla olika institutioner under pseudonym

Ogillar: tudelningen i världen, filifjonkor, all slags fanatism, elaka recensioner, barnstrumpor med hål på stortån, att diska grötkastruller, att vispa ägg och socker, mjuka cykeldäck, att jag ogillar Sotka möbler och Halonens kläder, mitt tvångsmässiga behov av att titta på TV-nyheter, när en lycklig dag tar slut

En historisk person som jag fascineras av: den japanske 1200-tals buddhistmunken Nichiren

Mitt motto för livet: Nam myoho renge kyo