Loggbok för June

Det finns ett direkt tilltal i Elsa Boströms dikter som påminner om sagoberättarnas. ”Sitt här med mig en stund ännu/och låt mig berätta” säger hon och breder ut sina bilder: sinnliga, dansande, fyllda av kroppar, landskap, jord, känslor av vemod och kärlek. Hon står mitt i medelåldern som ett medium för både barn och åldringar. ”Deras doftlösa hår, skörheten/i deras ögon/ger oss den dubbla insikten”. Med de perspektivet går världen att se igendom, nivå efter nivå, tidsålder efter tidsålder. ”Vi förändras men det finns ögonblick/som inte upphör”. Till dessa betydelsebärande ögonblick återvänder hon ständigt, i Sorkarnas himmel (1981), Bländningen (1982) och Loggbok för June (1984). Hennes styrka som poet är att hon lyckas göra de privata bilderna allmängiltiga och gemensamma för oss alla som lever och läser idag. På kort tid har hon skrivit in en ny värld i finlandssvensk diktning – en värld där vardagens insikter om människans utsatthet och ensamhet sänkts ner i drömmarnas gränsöverskridande form och lämnat avtryck som är spännande och värda lång begrundan. Hennes dikter känns igen på deras iver och must och den alldeles speciella livskänslan hos en medelålders kvinna: ”Hugg mig en båt ur furan/tänk inte gott om mig/tänk bara: nu seglar hon/någonstans på havet/