Vårarna

”Inga-Britt Wiks författarskap är ett av de intressantaste i nutida nordisk litteratur” säger den svenska litteraturforskaren Eva Lilja i en essä. Det är sant, men det har tagit tid för våra inhemska bedömare att få syn på detta. Tio diktsamlingar och en roman utgör Wiks produktion. Hon påpekar i en intervju att det tagit henne lång tid, många år av förberedelse, att ’komma till skriften’ att våga ett djärvt och personligt språk, att synas i skriften. I diktsamlingen ’Vårarna’ syns hon äntligen i full gestalt, med sin historia, sin släkt, sin hembygd Österbotten, sin framtid, det egna livets kretslopp, och naturens. Hon syns själv, och hon gör det genom att ge röst år andra: åt tidigare generationer, åt barnbarnet, åt kvinnorna. åt naturen.
’Jag låg och lyssnade på regnet i natt, Moder / Vatten öste på, det lat som när de gamla kvinnorna / satt vid spinnrocken, regnet och lövbruset växte / till ett mäktigt spinnande, världshjulet surrade, / besinning, sjöng det, sluta upp med förstörelsen. / Det blåser än, vattendroppar i gräset, tranorna / drar mot söder, en livlighet är kvar.’
Inga-Britt Wik är en enträgen fredsforskare i sina dikter. Hon undersöker 'vargilet', allt det som är ont och hindrar våra goda uppsåt, men med sitt ’österbottniska samvete’ bänder hon också isär hjärtat och ser vad hon bär på: ’en grodd, en envis hoppfullhet som inte vill ge sej.’
’Vårarna’ är en skickligt strukturerad diktsamling, där de enskilda dikterna fungerar på olika nivåer: som bilder där man liksom i blindskrift kan treva sig fram över tecknen, nästa nivå är reflexioner över vad bilden utsäger, därpå reflexion över reflexionen - varifrån kommer just dessa bilder, vilka upplevelser lever så starkt att de ständigt vill återkomma? Spännande läsning!