Janne Kubik

Den vintriga natthimlen som en mörkblå ostkupa av genomskinlig kristall; den snedmynta månen som glaskulan där ovan, men onaturligt på sidan; stjärnorna som glittrande reflexpunkter av rymdens ljus - ett ljus långt borta från denna i vinternattens dunkel omhöljda jord. Kölden får kupan att gnistra, månen att vrida sin lidande mun allt snedare och stjärnorna att tyckas ännu avlägsnare, som hade de intet att göra med det hela.
Kupans cirkel markerar en horisont på jorden: en mörkblå ram kring ett parti grådaskigt vitt. Som ett barmhärtigt bårtäcke döljer snön markens efemära skräp och evigare materie i sina mjuka veck - stenar och klippskrevor, ett par genomisade bäckar, åkrar och naturliga ängar, buskar och några kortvuxna träd; de högre lyfter sina hjässor över täcket men vitnar på kuppen också de - de kala stammarna ryser och topparna blir isigt snöiga likt allt det övriga.
En död natur, ett landskap i dvala. Vindpusten leker en stund med ett fång snökristaller, kör dem framför sig och kastar överända - en vild jakt, en hetsig flykt några meter framåt tills den tynar av vid nästa hinder: gärdsgårdens puckelryggiga driva. Där dör den lika artificiellt som den börjat utan ett ljud.


Ur Elmer Diktonius: Janne Kubik (1932)