I stugan på Ylistalo

De blanknötta bänkarna mätte man trofast i storstugan på Ylistalo, de mättes från Helgomäss till Valborg senhöst och midvinter efter senhöst och midvinter, de mättes allt från förjulens grå till februarits klarnande och och aprilens redan solglindrande dagar börjande från den sävliga ottan genom den tröga dagen och ända till kvällens kvicknande fladder i ved och brasa på spishärden. Fyra mätande manslängder hade bekväm och raklång plats på långväggsbänken, tre på bortre britsarna bakom stugbordet vid kortväggens fönster, Store Vilén fick gott rum att dra sig på bänken framför bordet och husbond själv ruvade sin långa rygg i vaggan mitt på golvet, med läggarna som var tilltagna efter ryggbastets ritningar hängande över var sin vaggkant ner till de breda tiljorna. Någon gång mellan Mickelsmäss och Allhelgona, senare stundom, allt efter hur hemresan drog ut, emellanåt först framåt jul, när skeppen igen en gång, med rårna hissade dikt utmed masterna och segel och löpande gods stuvade under halvdäck, gungade och slet i sina ankarkättingar på hemmaviken, hade så också sjöfolket sökt upp sina gamla vinterkvarter, och stugan på Ylistalo, som sommaren lång hade stått smått sömnigt öde och tom, började bli fylld igen med karlfolk och andra.