Enckell, Rabbe

Jag gick alltid med öppen mun. Och mina ögonbryn flög upp till hårfästet. Det gav mig ett förvånat och enfaldigt utseende. De sade att jag skulle hålla munnen sluten. Det såg inte nätt ut att hålla den öppen. Bekymrad gick jag till spegeln med energiskt hopsluten mun. --- Jag försökte komma underfund med detta ansikte som jag visste gav mig ett så dåligt betyg i människors uppfattning. Jag tyckte att jag aldrig kom underfund med hur jag såg ut, hur länge jag än stirrade, men jag kunde inte bli kvitt en känsla av att det var någonting hållningslöst, slätstruket, bristfälligt i mitt utseende. Liknöjt kastade jag en sista blick i spegeln och såg mina krokiga ben mötas i en smal ellips. Jag var hjulbent också. (ss.25-26)

37 år senare skriver han i och sanning?:

Odysseus föregav sig vara "Ingen". "Ingen" i denna bok är en hybrid mellan "jag" och min föreställning. Jag är inte bara "jag" utan ett tillägg till mig själv, en spekulation kring temat jag och den fantasi med vilken jag målar detta, en rörelse med stiftet eller penseln, en apkonst. När jag skriver "jag" är temat inte jag utan de fantasier, inbillningar och iakttagelser, med vilka man bygger opp ett jag, när man särskilt starkt förnimmer att man måste få fason på något. Jag hör inte till dem som förnekar jagets existens. Det existerar, men endast som impuls, aldrig som slutgiltig form. Som impuls skapar det de fantasier, med vilka vi formar vår föreställning om jaget och omvärlden, med andra ord: det oåtkomliga. Jag skriver inte en egocentrisk bok utan en vita-centrisk, ty jaget är en skapelse, som hänger i en navelsträng vid våra sinnens omedelbara erfarenhet. Det är en hybrid som innesluter gud och hela världen. När jag här talar om "mig" betyder det en oformlighet, som vi bara kan omgestalta, inte med visshet återge. (s. 5)

Det går en spännande båge mellan den unge Rabbe Enckells försök att anpassa sitt, som han skriver, slätstrukna jag, till omvärldens krav och den åldrande Rabbe Enckells insikt om jaget som en "hybrid som innesluter gud och hela världen". Denna båge omspänner också ett oerhört fascinerande författarskap. Eftervärlden känner Enckell främst som lyriker och som en portalfigur inom den finlandssvenska modernismen, tillsammans med Edith Södergran, Gunnar Björling och Elmer Diktonius, men han var också en filosofiskt och psykologiskt insiktsfull prosaist och essäist och skrev även, som han själv sagt, "lyrisk dramatik" som byggde på antikens klassiska dramer och bar på ett utpräglat pacifistiskt budskap. Dessutom var han bildkonstnär.

Rabbe Enckell var en flitig medarbetare i Quosego, tidskrift för ny generation, som blev legendarisk trots att den utkom med bara fyra nummer, det första i maj 1928 och det sista i april 1929. Tidskriften blev ett språkrör för de unga författarnas syn på konst och litteratur som står i stark opposition mot den, som de uppfattade, äldre generationens stagnerade konstuppfattning. I essän "Den rena poesin" skriver Rabbe Enckell bl.a.:

Nutida dikt strävar till att upplösa den yttre formen och sätta istället en inre, byggd på poetiska symboler. Ju mera konstnären lyckas frigöra sig från tyngden av motiv och innehåll, dess genomskinligare, mera förandligade och förallmänligande blir de konkreta symboler han använder, dess rörligare och känsligare hans språk.
... Drivkraften till att nå det högsta kan för konsten icke vara annat än det konstnärliga intresset. Och denna strävan behöver icke leda till dekadens och sterilitet utan för oss till en allt sannare, djupare och vidare syn. Om också mänskliga förhållanden och missförhållanden alltid komma att ge materialet åt konsten, så är och förblir dock konstens väg bestämd. Det högsta, sådant det fattas av konstnären, kan icke äga mer än två egenskaper: oändlighet och fulländning.

I dessa rader kan man, om man vill, se Rabbe Enckells litterära programförklaring, som han höll fast vid genom hela sin produktion. På 1960-talet, när Rabbe Enckell bodde i Diktarhemmet i Borgå, råkade han själv ut för den nya generationens kritik av hans, som de tyckte, konservativa och samhällsfrånvända produktion. Liksom han själv på 1920-talet gått hårt åt sina äldre föregångare, isynnerhet Jarl Hemmer, blev han nu själv offer för en ny generations "fadersuppror". Den litterära debattens vågor gick höga och kom på ett ledsamt sätt att prägla Rabbe Enckells sista levnadsår. Han hade svårt att hantera kritiken och kände sig sårad och missförstådd.

Diktsamlingen Andedräkt av koppar (1946) blev hans stora genombrott som poet. De flesta kritikerna förhöll sig berömmande till diktsamlingen och Gunnar Ekelöf talade om den som "en ytterst märklig prestation i nutida svensk poesi". I den ingår dikten O spång av mellanord, en av Rabbe Enckells berömdaste dikter och en hisnande läsupplevelse av en författare som hittat till de innersta djupen av sin egen poetiska ådra.

Louise Ekelund har kallat sin biografi över Rabbe Enckell för Gräshoppans och Orfeus diktare. Det är en träffande karaktäristik. Hela hans produktion präglas av hans klassiska bildning och hans stora intresse för antikens Grekland. Han var också en oerhört känslig naturlyriker, en koloristisk poet som kunde se det stora i det lilla.

Rabbe Enckell dog i cancer i Helsingfors den 16 juni 1974 71 år gammal. Hans sista diktsamling Flyende spegel utkom postumt hösten 1974.

text: Nina Kihlman

Källor:
Louise Ekelund. Rabbe Enckell : Gräshoppans och Orfeus diktare, Ordfront förlag 1999
Mikael Enckell. Under beständighetens stjärna : en biografisk studie över Rabbe Enckell 1903-1937, Söderströms 1986
Mikael Enckell. -dess ljus lyse! : en biografisk studie över Rabbe Enckell 1937-1950, Söderströms 1991
Mikael Enckell. Öppningen i taket : en biografisk studie över Rabbe Enckell 1950-1974, Söderströms 1997
Olof Enckell. Rabbe Enckell i Borgå : en kommentar till hans sena diktning, Schildts 1978
Finlands svenska litteraturhistoria II, Svenska litteratursällskapet i Finland, Atlantis 2000
Quosego Tidskrift för ny generation, med inledning av Olof Enckell, Söderströms 1971