Inhemsk litteratur på 1970-talet

Tema
8.9.2017

Från redaktionen: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

Sextiotalets idéer och vänsterpolitik bestämde långt 1970-talets kulturpolitik. Den traditionella romanen upplevde en ny  guldålder. Hela 1970-talet dominerades av omfattande landskapsepos och romanserier som bevarade landsbygden, bondesamhället och dialekterna som var på väg att försvinna.

Eeva Joenpelto var en av den finska litteraturens mest konsekventa samhällsskildrare. Den första delen i hennes Lohja-serie kom ut 1974 med titeln Vetää kaikista ovista. Den fyrdelade serien beskriver atmosfären i Finland under mellankrigstiden. Eino Säisä skapade i sin tur en bit socialhistoria för en savolaxisk by med romanserien Kukkivan roudan maat (1971–1980). Berättelsen börjar från krigets slut och avslutas i byns tysta avfolkning. En färgklick bland de författare som skildrade landsbygden var Heikki Turunen med sin debutroman Simpauttaja (1973).

Även städernas arbetarkvarter skildrades på 1970-talet. Alpo Ruuth skrev om vardagsliv, unga äktenskap, ekonomiska svårigheter, fackföreningsverksamhet, arbetslöshet och utvandring.

Eila Pennanen skrev om medeklassfattiga i Tammerfors under 1900-talets första decennier. De bildade klasserna och stadsmedelklassen skildrades emellertid till stor del av finlandssvenska författare, t.ex. Jörn Donner, Christer Kihlman och Henrik Tikkanen. Även Kerttu-Kaarina Suosalmi skrev om de bildade klasserna: hennes böcker beskriver vardagen, besvikelserna och den andliga trångheten hos de välbärgade människorna. Medelklassens liv behandlades även av Eeva Kilpi, en skicklig skildrare av de evakuerade, den kvinnliga erotiken, och naturen. Kilpis mest kända verk, den erotiska romanen Tamara, har blivit översatt till många språk.

Den nya öppna skildringen av sexualitet sågs som en spegling av en författares egen livsstil. Bland annat Hannu Salamas böcker lästes som dokumentäriska verk och författaren likställdes med den fiktiva jag-berättaren. Missförstånden var naturliga då finländska författare samtidigt kom ut med utlämnande självbiografiska verk. I sin memoarserie skrev till exempel Henrik Tikkanen om sitt äktenskap med författaren Märta Tikkanen. Märta Tikkanen svarade med diktromanen Århundradets kärlekssaga (1978).

Lyriken ändrade kurs på 1970-talet. Många dikter var så kallade aforismer som skildrade små företeelser i vardagen. Natur och kärlek var typiska teman för den nya lyriken. Man kan emellertid urskilja flera olika linjer inom 70-talslyriken: den politiskt ställningstagande dikten, Arja Tiainens spontana oppositionslyrik som framhävde en vital inställning till livet, samt Risto Rasas naturnära smådikter. Lyriker som var verksamma på 1970-talet var bland annat Eila Pennanen, Helena Anhava, Eeva Kilpi, Jyrki Pellinen, Lars Huldén, Claes Andersson, Caj Westerberg, Tommy Tabermann, Hannu Salakka, Ilpo Tiihonen, Niilo Rauhala, Kai Nieminen, Hannu Mäkelä, Leif Färding, Jarkko Laine och Arto Melleri.

Källor:
Laitinen, Kai: Suomen kirjallisuuden historia. 1997.
Särmä: suomen kieli ja kirjallisuus. 2017.
Äidinkieli: käsikirja. 1999. 

Henrik Tikkanen

Född: 9.9.1924, Helsingfors
Död: 19.5.1984, Helsingfors

Som författare utvecklades den lysande tidningstecknaren Henrik Tikkanen till en briljant prosaist och skicklig dramatiker, som i sina verk lyfte fram krigets, våldets, kärlekslöshetens och alkoholismens teman. Dessa hade alla en bakgrund i hans eget liv, men återspeglar också en hel krigsmärkt mansgenerations trauman.

Då Henrik Tikkanen som gymnasist anmälde sig som frivillig i armén, utsatte han sig som tonårig frontsoldat för en brutal och ond verklighet som blev honom övermäktig. Dessa upplevelser spelar en framträdande roll i hans författarskap och reflekteras också i en del av hans bildkonstverk.

Henrik Tikkanen var sedan 1950-talets början känd som tidningstecknare och kåsör, men också som dramatiker och prosaist. Han hade en förmåga att i blixtsnabba språkvändningar ge en kvick och ofta kritisk bild av den verklighet han skildrade. Sitt definitiva genombrott som författare fick han först i mitten av 1970-talet. Han gjorde först succé på finska med antikrigsromanen Unohdettu sotilas (1974, Den glömda soldaten) och därefter på svenska med sin pikareska självbiografi i tre korta delar, Brändövägen 8, Brändö (1975), Bävervägen 11, Hertonäs (1976), och Mariegatan 26, Kronohagen (1977), samt dess fria fortsättning i Georgsgatan (1980) och Henriksgatan (1982).

År 1963 gifte sig Henrik Tikkanen med Märta Ginman f. Cavonius. Spänningarna i deras äktenskap, till stor del orsakade av Tikkanens alkoholberoende och därmed sammanhörande jämlikhetsproblem exponerades inte bara i Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga (1978) utan syns också i Henrik Tikkanens halvt dokumentärt självreflekterande böcker Georgsgatan och Henriksgatan.

Sedan Tikkanen 1979 insjuknat i leukemi vilade dödsmedvetandet över hans liv. Han bar det med en till synes obekymrad elegans. Döden visar sig emellertid ofta i hans motivval från de fem år han ännu hade kvar att leva. Efter hans död 1984 gav Märta Tikkanen ut en volym, Henrik, som innehåller minnesteckningar författade av henne och av nära vänner till den bortgångne.

Källor:
Biografiskt lexikon för Finland.
http://blf.fi/artikel.php?id=4897

Eeva Kilpi

Född: 18.2.1928, Hiitola

Eeva Kilpi är en prisbelönt och omtyckt lyriker och prosaist med en  lång och mångsidig författarkarriär. Kilpi har nått läsare även utanför Finlands gränser, och hennes verk har blivit översatta till flera nordiska språk, tyska och engelska. Senast kom hon ut med diktsamlingen Kuolinsiivous (Döstädning) år 2012.

Kilpi föddes på Karelska näset, varifrån hon och hennes familj evakuerades under vinter- och fortsättningskriget. Evakueringen av Karelen har spelat en central roll i Kilpis författarskap, och hon behandlade temat redan i sin debutbok, novellsamlingen Noidanlukko (Häxlåset) från 1959. Andra viktiga teman i Kilpis böcker är natur, naturskydd och människans ansvar för naturen.

Speciellt under 1970-talet var även feminism och hur det är att vara kvinna ett återkommande tema i Kilpis verk. Med empati skildrar Kilpi kvinnor som strävar efter självständighet i en värld styrd av män och pengar. Den harmoni som Kilpi själv upplevde efter sin skilsmässa avspeglar sig i novellsamlingarna Sommar och en medelålders kvinna och Hyvän yön tarinoita (En god natts berättelser). Romanen Tamara är i sin tur en för 1970-talet djärv skildring om förhållandet mellan en sexuellt aktiv kvinna och en impotent man, förlamad i underkroppen.

Kilpi skriver även om kvinnans förhållande till naturen och till livets kretslopp. I 70-talsromanerna Bröllops-dansen och Naisen päiväkirja (En kvinnas dagbok) får vi träffa en medelålders kvinna som bor ensam i en stuga i skogen och iakttar naturens rytm från vår till höst.

Kilpi gav ut även dikter på 1970-talet. Hennes lyrik är koncis och insiktsfull och har ibland även kallats för brukspoesi. Dikterna i samlingarna Laulu rakkaudesta (Sånger om kärlek) och Terveisin (Hälsningar) är stillsamt småpratande och har ett tröstens ord för den av livet och kärleken hårt prövade.

Eeva Kilpi har fått många utmärkelser. På 1970-talet tilldelades hon bland annat Pro Finlandia-medaljen och Statens litteraturpris.

Källor:
Biografiskt lexikon för Finland.
http://www.blf.fi/artikel.php?id=4894
Kirjasampo. http://www.kirjasampo.fi/fi/kulsa/kauno%253Aperson_123175917504624#.WYquLFEjG71

 

Sammanställd av Vasa stadsbibliotek, 2017.

Tillagd i Boksampo 31.10.2017 / Elina

 

Finland 100 : självständiga Finlands litteratur